Jag har köpt en vävstol.
Med orden: "Men, jag kan ju inte väva" gjordes transaktionen på 280 kronor.
Min älskade Betsy vävstol står nu i vardagsrummet. Hon är som en vacker kvinna: smal, omöjlig att förstå sig på, kan väva i oändlighet om man bara kan lista ut hur, samt har alla delar på plats.
Nåja, efter noga och moget övervägande insåg jag att det fattades delar. Man måste ju ha träbitar/pappbitar för att lägga mellan på tygbommen samt även på varpbommen (imponerande för en som egentligen inte väver, eller hur) Hittade en gammal träpersienn i soprummet. Upp med den i lgh och till slakt!
Right, trasor.....
Min vän Jenny påminde mig om när jag flätade en matta för något år sedan och inte hade mer trasiga kläder att riva sönder vid ett visst tillfälle.... det var då balklänningen åkte. Hon är lite bekymrad över mitt nyfunna intresse. Eller så kanske hon bara är avundsjuk. Vem vet?
Det jag dock vet är: Nu har jag faktiskt inte mer gamla, utslitna pyjamaser eller kläder att riva sönder, så snart närmar vi oss stunden då jag ska göra min första varpning. Jag ser fram emot det. Det låter skumt. Vissa personer klättrar upp på kullar som Mnt Everest, andra hoppar ut ur plan, vissa gifter sig, well you name it. Jag tar mig an en vävstol. Prova det du, klätternisse uppe på K2:-)
Att varpa är att slåss mot garn,
Men man kan vinna, men när du vunnit då. Då ska du ta tråd för tråd och dra tråden igenom en liten, liten, liten jävla ögla som på fackspråk säkert har ett skumt namn,....sen ta ihop alla trådarna igen och fästa vidare... låter sjyst.... prova 150 trådar. Sist såg jag ut som en larv i en kokong... en svettig Liza utan några som helst likheter med en fjäril tog sig till slut ut ur kokongen,
Trots dessa motangrepp, så längtar jag till helgen. Då ska varpen göras, kokongen ska återigen bli gällande. Det ska bli så trevligt, för då är det Betsy & jag, Väven och jag. Vi är från samma stad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar